Happy Hardcore, Skitig Rave…

Och trumhinnor förstörda av ärr och en öroninflammation som gjorde att allt jag hörde var “krasch krasch krasch…”, jag var 14 år och jag försvann in i en värld där ingen kunde nå mig, min öron och min dåliga hörsel i kombination av alldeles för hög musik gav mig en chans att vara helt för mig själv, att glömma allt för en stund. Mitt mål var att bli något, att göra något som folk mindes mig för och det gjorde jag också. Redan dagen därpå så fick jag folk att minnas mig för den jag är idag, “han som aldrig förstod sitt eget bästa”, jag skallade nämligen en gammal rival rakt på näsan och fortsatte sen att slåss med allt och alla som la sig i, enda tills två av de bästa lärare jag någonsin haft släpade mig över skolgården för att sedan låsa in sig med mig i omklädningsrummet i gymnastikbyggnaden, för att “ta ett snack med mig”, den dagen var den bästa i mitt liv, iallafall fram tills då. Det var sista dagen jag vart mobbad, folk tyckte visserligen att jag var en idiot, men ingen sa någonsin det till mig igen.

Tyvärr är min historia inte ovanlig, den är skrämmande vanlig. Men varför ska det behöva gå så långt innan någon ser eller hör att det är något fel? Mamma och Pappa hade både förstått och försökt göra någonting åt det en längre tid, men det hjälpte tyvärr inte. Jag sågs som ett problembarn. Det var helt enkelt mitt fel att jag hamnade i de situationer som uppstod… Varför är det alltid så? Varför ser inte någon båda parter? Varför?

Om ni undrar varför jag skriver om detta nu, så är svaret att jag fick en så kallad “flashback” när jag satt och lyssnade på Rave Allstars och ett “mystiskt” skrapande och knäppande började i höger öra. Det tog mig tillbaka till när jag stod där och slog och slog och allt jag hörde “krasch krasch krasch…”, jag hörde en hel kör av “änglar” som stampade takten till musiken jag lyssnat på kvällen innan, jag kände mig fri, ingen skulle någonsin mer få skada mig eller mina nära och kära igen. Jag kände hur all “smärta” jag bar på rann av mig, ju fler idioter jag lyckades fälla desto bättre, inte ens smärtan från mina sönderslagna händer fick mig att sluta. Det var den bästa dagen i mitt liv, iallafall fram tills då, nu har jag så många fler underbara stunder se tillbaka på, att det var en ren slump att dagens “flashback” vart något som hamnade här.

Nu får jag tacka för idag… Hoppas ni får en godnatt och en ännu bättre morgon…